En rejäl jävla pannkaka

Ibland blir saker och ting inte riktigt som man tänkt sig. Livet går som tur är vidare ändå men man ska inte sticka under stolen med att det SUGER. Jag tänker tillåta mig själv att blir arg för att jag misslyckas, jag tänker tillåta mig själv att tycka det jag håller på med är meningslöst, jag tänker tillåta mig själv tappa motivationen för ett tag och jag tänker tillåta mig själv att lyssna på låten ”Värdelös” med Björn Rosenstöm på repeat i några dagar till.

När man satsar allt på ett kort är linan man balanserar på ut till det kortet väldigt tunn. Jag vet att det inte är rättvist mot mig själv att säga att jag är helt värdelös bara för att jag inte lyckas prestera just på en dag under ett helt år. Men jag tycker att jag är tränad både fysiskt, tekniskt och mentalt för att klara av att leverera när det gäller.

För mig så var det som att all träning jag gjort under alla år bara försvann över en natt. Jag åkte till VM med en ryggsäck full av kunskap. Sedan kastade jag mig själv ut på ett lopp med ett stort hål i botten på den där ryggsäcken. Det var som att allt bara läckte ut och det som fanns kvar när jag stappla över mållinjen var ett tomt skal. Jag förstår ju själv att detta inte är möjligt. Man kan inte bara tappa allt man lärt sig över en natt MEN det är möjligt att tappa självförtroendet över en natt.

På sprinten vart jag kanske lurad av mina egna spöken i skallen och satt mig själv i skiten. 11:a på VM är inte dåligt, men det här loppet är långt ifrån vad jag hade förhoppningar på att göra. Jag fick några dagar att ladda om innan långdistansen men ska jag vara ärlig så var dessa dagar bara fyllda av tung besvikelse över att inte få chansen på sprintstafetten som jag hade förhoppningar att springa. När väl långdistansen kom så kändes kroppen 100% redo för fight och taggad på att visa mig själv och alla andra att jag är tillräckligt bra. Trots en taggad kropp började jag hattigt och gjorde misstag. Jag tog en omstart efter första kontrollen och styrde upp tekniken igen. Nu kändes det riktigt bra. På väg till min 8:e kontroll kommer Helena Jansson ikapp mig, vilket var rätt väntat eftersom jag missat i början. Helt plötsligt fick jag för mig att jag inte hade koll på läget (vilket jag faktiskt hade) och att det bästa var att bara lägga sig i rygg på Helena och glida med eftersom hon förmodligen gått riktigt bra och hade chans på medalj. Vi gör ett extremt stort misstag och ingen av oss orienterar eller pratar med varandra. Helena skriker till mig i grönområdet:
– Karro, jag har inte koll!
Vilket jag tycker låter som:
– Karro, KOM!

Ja, detta ledde såklart till total katastrof. Helenas medaljlopp var förstört och mitt lopp med. Vi båda var otroligt besvikna på oss själva men vi kunde ändå inte sluta skratta när vi kom i mål. Varför släppte vi båda bara kartan? Varför sa vi inte ett smack till varandra under 7 minuter? Idioter!

VM 2017 är över och allt jag kan förknippa det med är kaos och tomhet. Det blev helt enkelt en rejäl jävla PANNKAKA av hela skiten. Jag tappade totalt motivationen till att träna på den här nivån och självförtroendet är i botten. Men samtidigt vet jag ju att jag kommer klättra upp där igen, ta fighten och visa både mina idiotiska hjärnspöken och alla andra att jag är BRA. För vem fan ger upp för att man misslyckas några gånger? Nä, jag säger som mina idoler Jerker och Björn Rosenström:

Jag satt en dag
Och tänkte att: ‘Nu slutar jag’
Jag sa till mig: ‘Nu får det faktiskt vara bra’
Men då kom jag att tänka på
Hur många som skulle bli glada då
Så då kovände jag
Och tänkte liksom så:

Jag tänker inte lägga av
Frivilligt hoppa i min grav
Trots att jag lever i ett hav
fullt av fula små pirayor som vill äta på mitt knä

Jag tänker inte lägga ner
och lämna festerna åt er
Nej, hur skulle det se ut?
Om sången plötsligt bara dog
och allt det roliga tog slut