Fly me to the moon

Det börjar bli dags att starta motorn, rulla iväg från startbanan och låta propellern snurra hejvilt. Tiden är inne för att lyfta ut vingarna och sväva fritt.

Jag sitter på planet på väg mot ännu ett träningsläger. Den här gången är det med min klubb och destinationen är Portugal och Lissabon. Jag sitter och tittar ut genom flygplansfönstret och ser den snöprydda marken försvinna bort bakom molnen. Känslan är att det inte bara är planet som ska ut och prova sina vingar, den här gången är jag redo att hänga med.

Om jag ser mig själv som ett flygplan så har jag i stort sett haft full service hela mitt liv. Visserligen har jag själv sett till att det är bästa möjliga personal på rätt plats. Jag är väldigt bra på att fråga om hjälp av de jag tror kan få mig att utvecklas. Så man kan väl säga att det här planet blivit väldigt bra omhändertagen av många olika människor.
Som vilket plan som helst så behöver maskineriet hållas efter och finjusteras, vilket även jag behöver göra. Dock har jag kommit till den tidpunkten i mitt liv då det är dags att våga hoppa in i kaptenssätet och prova mina vingar på egen hand.

När jag var 12år gammal blev jag meddragen av mina föräldrar på Tullinges tisdagsträningar. Jag ville helst bara spendera tiden på innebandy och fotbollsplanen men lyckades ändå bli övertalad att vara med. Det var ingen tanke att vara med på teknikträningen men löpning fick väl gå an. Vi var en stor ungdomsgrupp med killar och tjejer som Johan Ställberg ledde. Jag kan inte minnas annat än att jag alltid var bland de sista på intervallerna och drömde mig bort till när jag skulle få komma hem och äta pannkakor. Det här var verkligen ingenting för mig!

Efter några tisdagar kom Johan fram till mig och sa att han tyckte jag skulle vara med på deras friidrottsträningar i Tumba. Jag tyckte det var konstigt eftersom jag redan var en av de sämre i orienteringsgruppen, va tusan ska den här lilla köttbullen göra på en friidrottsbana? Men Johan trodde att jag hade stor utvecklingspotential och att han gärna skulle vilja hjälpa mig.
På den vägen började det, jag vart en jäkel på att springa och tyckte helt plötsligt att det var ganska kul med orientering också. Idag är jag 26 år och Johan har hjälp mig med min träning i stort sett varje dag. Han har varit med när jag gick från en liten långsam köttbulle, till en explosiv innebandyspelare och sedan till en vältränad landslags orienterare. Om man frågar Johan så säger han nog att han alltid känt på sig att det skulle bli någonting av den där lilla tjejen som stod och gömde sig bakom gruppen av ungdomar på träningarna. Men jag måste ändå säga att jag har haft en jäkligt ball resa och om någon skulle frågat mig när jag var 12 år:
-Lilla tjejen, vad tror du att det kommer bli av dig då?
Så hade jag aldrig trott att jag skulle kommit dit jag är idag. Jag är för alltid tacksam för all hjälp jag fått och att Johan tog den där lilla osäkra flickan under sina armar och gjorde henne STARK.

Om vi går tillbaka till flygplanet så har jag bestämt att 2018 är mitt år. Mitt år att ta kontroll över min träning och min kropp. Jag känner att jag måste prova någonting nytt och att kraften måste komma inifrån. Nu hoppar jag in i förarsätet och styr den här väluppbyggda maskinen själv!

Som farfar alltid säger till mig:
– Var inte ängslig Karro, rädslan bromsar. Våga lyft dina vingar och FLYG!