Livet i en berg- och dalbana

Livet är som rälsen på en berg- och dalbana och jag är den där vagnen som lugnt och kontrollerat tuffar upp mot toppen, för att nästa sekund störtdyka ut mot okänd mark. Precis när jag är påväg att dra ur spår och krossas i marken, lyckas man svänga upp på banan, få ny fart och tuffa uppåt igen.

Säsongen är slut och det är dags för kroppen att gå in i komaläge i några veckor för att sedan vakna upp och vara redo för en tuff vintertränings period. Jag kan väl säga att det vart en blandad kompott på sista tävlingarna på året. Jag kände mig i riktigt bra form de senaste veckorna. SM helgerna gick inte enligt plan, jag hade farten men tekniken svek mig, eller snarare skallen. Jag var inte tillräckligt lugn och cool och lyckades inte få ut det jag ville. Men målet var att prestera på världscupavslutningen i Schweiz som ägde rum veckan efter SM. Jag hade rätt höga förväntningar på långdistansen, dels för att det var så häftig terräng och att det var en supertuff bana som väntade. Kan det ha varit på grund av höjden eller att jag bara var för ovan att totalt döda benen i första backen? Men loppet vart en mardröm, kroppen total strejkade och jag valde fel vägval på alla långsträckor, vilket jag tappade otroligt mycket tid på. Hur som helst, vart det en riktig flopp för min del. Jag var i stort sett medvetslös andra delen av banan.
Dagen efter var det dags för medeldistans och förväntningarna var väl inte direkt höga efter misären dagen innan. Jag var mest förbannad för att jag inte slet mer, varför var jag sån jäkla mes? Jag hatar att ge upp. Så idag skulle jag bita ihop. Hur ont än benen gjortde, hur mycket misstag jag än gjorde så skulle jag ge mig fan på att slita, hela vägen in i mål. Jag bestämde mig också för att vara så noga att det inte fanns utrymme för misstag, jag satt på mig flytväst med livrem och hela jäkla skiten. Nu får det vara bra med misslyckade lopp. Jag är ju så mycket bättre än så här.

Så släppte det. Min hjärna och mina ben bara slet tillsammans och maskineriet gjorde sitt jobb. Otroligt skönt. Det räckte till en 4:e plats, bara 20sek från 3.e platsen. Vilket jag är supernöjd med. Jag är mest nöjd med att jag fick visa för mig själv att jag har den här nivån i skogen. Jag kan ta fram surfbrädan och glida över den där brutala vågen som dagen innan sköljde över mig och drog mig under ytan. Jag kan ANDAS! Tack för det😊

Sista tävlingen var en sprintstafett, jag var uttagen att springa första sträckan i första laget. Vilket kändes extra kul eftersom jag ville visa för mig själv och alla andra att jag klarar det. Speciellt efter VM. Jag var nervös men bestämde mig till sist för att jag är stark som ett djur och jag bara skiter i alla andra och kör mitt eget rejs. Redan i början tog jag kommandot, kände att jag ville styra idag. Efter varvning ligger jag ensam i tät. Jag var så inne i min bubbla att jag bara körde på. När jag kosade mållinjen och fick se Gustav Bergmans leende när jag kom in ensam i tät, var jag så himla glad. Jag tänkte att det var helt sjukt att jag inte gjort bort mig och ballat ur. Att det var helt stört skönt att få avsluta säsongen på det här sättet…
Tills en snubbe vinka in mig åt sidan. Han påstår att jag har sprungit i en grusgång på ett olivgrönt område istället för den gången bredvid som var tillåten. Jag kan inte minnas detta eftersom det enda jag var fokuserad på var att springa längs med ett hus. Så klart hade snubben helt rätt, jag har varit inne på förbjudet område, jag tjänade ingenting på det och jag hade ingen aning om det för än när jag stämplade i mål.

Jag vart inte speciellt glad över denna lilla nyhet. Det värsta som finns är att springa i ett lag med andra och göra bort sig, eftersom det blir så många som påverkas. Som tur var så sprang vårat andra lag superbra och vann ändå, men min besvikelse var ändå total.
Under medeldistansen gjorde jag en rejäl vurpa och kände att hela bröskorgen knäcktes, dock kunde jag fortsätta utan problem. Nu när världscupen slut och det var dags för oss att åka vidare på läger inför EM nästa år. Redan första dagen kände jag att kroppen började bli tjurig. Jag hade smärta i bröstet och det inte gick att sova på nätterna. Lägret var som vanligt kul men kroppen sa ifrån och när jag kom hem så vart jag riktigt sjuk.

Nu är det dags att läka och ladda om. Jag har förmodligen en spricka i bröstbenet eller inflammation mellan revbenen. Men nu är det full fokus på att jobba och ta ikapp allt jag missat. Jag är tillbaka på verkstaden och kör på med jobbet på gymmet. Nästa vecka ska jag tillbaka till Leksand och gå i skolan, det känns skönt att få tänka på annat än träning.
Den här veckan var även Moa Gustafsson hos mig och fotade mitt silver. Tanken är att göra om min hemsida. Här nedan kommer lite fräscha bilder hon tagit!

Summan av det hela får väl ändå bli: Hurra! Jag har gjort min bästa säsong någonsin, slutade 9:a i totala världscupen! Fett! Bajsmackor dyker alltid upp, man blir jävligt förbannad och besviken men man måste låta de där ögonblicken som är sådär sjukt jäkla goa bara lysa över skiten. Det kommer alltid vara höga toppar och djupa dalar och Ohlsson kanske är expert på att dyka men hon är nog fasen ännu bättre på att studsa upp igen!!